Kivuleinis Kennel
Uppfödning av Rhodesian Ridgeback i liten skala
Kära husse, kära matte, torka tåren som har runnit på din kind.
Minns de många fina åren, i båd köld och sommarvind.
Där jag är finns ingen sjukdom, ingen plåga och ingen obesvarad fråga.
Tänk ni kära att jag tror att i landet där jag bor, skall vi mötas än en gång, ni och jag.
Okänd författare
Kiutu var hunden som…
… talade om för mig när det var dags att lägga på mer ved i kaminen.
… talade om när han ville bli inbäddad i sin favoritsoffa. Ibland bäddade jag in honom 3 gånger på 5 minuter. Jag tror att det var hans ”kärlekstest”. Om Linda verkligen älskar mig, kommer hon att bädda in mig varje gång jag ber om det. Och det gjorde jag.
… var två år gammal innan han för första gången inte gjorde som jag sa, utan gjorde som han ville. Det var faktiskt ett ”halleluja” ögonblick när jag upptäckte att han hade en egen vilja.
… var lös 99 % av tiden och var då inom en radie av 10 m från mig. Om han var utanför den hade han upptäckt något speciellt. Som den gången han hittade ett björnide med en sovande björn.
Kiutu - Kivuleinis Kiutu, 20 mars 2006 - 10 januari 2020
Kiutu var världens bästa hund. Hans namn betyder vänlig på Swahili - och det är just det han var. Han var lika vänlig och snäll som han var stor. Och han var stor. Lika vacker på insidan som på utsidan. Det är hans profil som är bakgrund-en till den här hemsidan. Vi satt vid min stuga och tittade ut på havet och myste. Vi kunde sitta länge och titta på vackra utsikter tillsammans. Han satt oftast i mitt knä då. Han var son till mina två första Ridgebacks, Kivu och Leini.
Att få spåra vilt var bland det roligaste han visste. Han var en fantastisk spår-hund och vi blev inkallade till skarpa eftersök av flera jaktlag. Han löste svåra problem där andra hundar gått bet. En annan av Kiutus’ favoritsysselsättningar var draghund. Rackarns vad det gick undan! Det gick så fort så jag satte på mig en cykelhjälm då vi åkte skidor. Att dra in i ett träd i den farten, med huvudet först, hade varit direkt obra (bra norrländskt ord). Att få dra mig på skidor var bland det allra bästa han visste. Och grädde. Han älskade grädde.
… talade om för mig när han ville vända hemåt på promenaderna när det var dåligt väder.
… jag hade en osynlig navelsträng med. En del har även sagt att den var synlig.
Om det skulle tändas en stjärna för varje gång jag tänker på dig, skulle natten förvandlas till dag.
Kiutu var mitt rumpedrag. Där jag var, var även han. Han kallades även för Q2, snygging, storhjärtat, världens bästa, hjärtevännen, storbusen och min vackraste vän
Leini—Juliagårdens Lady of the Lake,
6 Januari 2003 – 13 februari 2012
Leini var en fartfylld fröken. Det var först vid ca två års ålder hon upptäckte att hon hade två växlar till, nämligen skritt och trav. Innan dess hade det varit två lägen, allt eller inget, stå still eller full galopp åt något håll. Helst åt alla håll på en gång! Hon flängde verkligen omkring som ett jehu! Om jag tog en promenad på 5 km, gick Kivu 5,1 km och Leini sprang säkert minst 5 mil. Med åldern lugnade hon så småningom ner sig.
Leini betyder mild och godhjärtad på swahili, vilket stämde väl in på henne, då det gällde familjen. Övriga personer hade hon inte mycket till övers för. Leini var en mjuk och rar tjej som gillade mycket kroppskontakt. Samtidigt var det en fröken med mycket tryck i och med bestämda åsikter.
Leini gillade lydnadsträning och agility och hon var mycket lättlärd. Hennes favoritjobb var som drag- och spårhund. Hon hade en enorm framåtanda och då jag spårade med henne, var det handskar på. Hon var lika taggad som draghund. Innan starten gick när jag skulle få ordning på cykel, spark eller skidor och inte trassla linor, stod Leini med fullt drag i linan och skällde uppmanande på mig. “Släpp iväg nångång då!” Under tiden stod Kiutu bredvid mig för att nafsa i cykel, spark eller skidor. Då jag väl försiktigt sa “varsågod,” flög båda hundarna iväg som skjutna ur en kanon – och jag med dem! Jösses vad roligt vi hade! Det var bara då Leini var med mig det var sådant “drag” i henne. Då hon cyklade med min far, tog hon det istället lugnt och fint och hade en mer moderat fart. Av alla de hundar vi haft, var Leini min fars favorithund att cykla med.
KIVU—Oppigården’s Listig, 22 Juni 1999 – 8 Augusti 2007
Kivu var en mycket klok, snäll och omtänksam hund. Han var så klok att jag ibland inte visste vem det var som tränade vem.
Det roligaste han visste var att få jobba som draghund. Om vi cyklade eller åkte skidor, spelade ingen roll. Fort gick det och höger och vänster tog han aldrig fel på. Däremot hände det att matte gjorde det (och det händer fortfarande). Viltspår var en annan aktivitet han tyckte mycket om och som han var duktig på. Han spårade lugnt och säkert. Det var ett allvarligt jobb att spåra och man såg hur fokuserad han blev då det var dags att spåra. Vid en tävling, sa en av medföljarna att det var vackert att se vår start. Hela hans uppenbarelse var fokuserad på spåret och det förestående jobbet.
Kivu var en väldigt go’ kille som gillade mycket kroppskontakt. Han gillade att trycka sig emot mina (eller andras) ben och stryka sig emot dem. Likt en stor katt. Han var lite försiktig och eftertänksam och gav sig inte in i saker och
och ting utan att tänka efter först. Ifall man gav honom en godbit, kollade han först vad det var för något. Barbro Börjesson (från Hundskolan på TV), beskrev honom vid mentalbeskrivningen som ”en cool kille med en underbar nyfikenhet.”
Kahlua, 15 mars 1993 — 1 september 1999
Min mexikanska souvenir. Kahlua föddes under dykaffären där jag jobbade i Mexiko och hennes mamma var en av ”strandhundarna.” Jag var en del av Kahluas liv från hennes allra första dag.
Då det var dags att flytta tillbaks till Sverige, var det självklart att Kahlua skulle med. Hon var ju mitt lilla mexikanska troll. Stark egen vilja, lättlärd, hög överlevnadsinstinkt och enmanshund är några av de karaktärsdrag som beskrev henne. Hon älskade hav och vatten och drogs till vatten som om det vore en magnet. Det hon ville göra var att jaga fisk! Hon tillbringade många timmar i sjö och hav och jagade fisk. Hon spanade t o m efter fisk i vattenpölar på vägen. Trots envisa försök var det bara en gång hon fick fatt i en fisk. Det var en liten halvdöd spigg och hennes lycka var total!
Kahlua var anledningen till varför nästa hund blev en Rhodesian Ridgeback. Då jag läste en temperamentsbeskrivning av Ridgebacks, var det som att läsa om henne. Valet av nästa hundras blev väldigt lätt och har visat sig vara en fullträff!
Lukas, 16 april 1994 — 24 november 2002
Världens snabbaste collie! Jösses vad han kunde springa… så länge han fick vara frisk. Tyvärr drogs Lukas med en hel del besvär av olika slag. Trots det var han alltid en god och glad kille. Han och Kahlua härjade och busade rejält med varandra och det är många gånger man önskar man hade haft en videokamera för att filma deras framfart.
Bland det bästa Lukas visste var julafton. Han hade en alldeles enastående förmåga att ur julklappskorgen ta just en av sina julklappar. Han ville inte vänta på tomten och öppnade sin julklapp i förväg.
Dido, 6 mars 1983– 16 juli 1993
Dido såg ut som en liten bandit, med mörka ringar runt ögonen då vi hämtade honom. Därför blev det Bandido (bandit på spanska) och av det blev det sen Dido.
Som tonåring hade han svårt med inkallning och vi prövade några olika varianter för att göra det roligt för honom att komma. Något han var särskilt förtjust i var om man sjöng ”Ja må han leva, ja må han leva…” Då kom han som skjuten ur en kanon. Undrar just vad grannarna tyckte...
Chico, 10 maj 1972 — 2 december 1982
Chico var en blandras med 75% collie och 25% cockerspaniel och anledningen till varför nästa hund blev en collie.
Många var de promenader och upptäcktsfärder vi gav oss ut på i hälsingeskogarna. Vi letade ofta efter stigar för att se vart de tog vägen någonstans. Jag har troligen Chico att tacka för att jag fått ett stort intresse av att vara ute i skog och mark.
Chico gillade att följa med och cykla. Då man skulle bli omkörd av en bil, fick man hålla i sig ordentligt. Han sneglade lite bakåt då han hörde en bil närma sig och började ladda. Då man väl blev omkörd drog han på med allt han orkade för att hinna ikapp.
Något Chico däremot inte tyckte om, var då kyrkklockorna ringde. Då sprang han i full fart mot tomtgränsen och skällde för fulla muggar. Det blev vår alldeles egna variant av helgmålsringning.
”The elders say it was the sacrifice of Dog that made the human beings whole.
Dog’s short life taught us how to cry at his passing and brought us full circle in our emotions.”
I ett mail till mig från en kanadensisk indiansk kvinna, strax efter att Kahlua hade gått bort.
